SEGREGATION – INTEGRATION – LAG OCH ORDNINGSFRÅGOR

Det blåbruna narrativet

Utifrån sitt narrativ och sin problemformulering om invandring och migration har SD, de högerextrema och fascisterna med framgång försökt länka så många andra frågor som möjligt. Inte minst frågan om boendesegregation med allt större och akuta ekonomiska och sociala problem, antisocial kriminalitet – kriminella gäng, mord, skjutningar, sprängningar med mera. En fråga som självklart är en extremt viktig fråga men där SD lyckats göra den till Sveriges viktigaste ”valfråga” nummer 1 utifrån sitt eget narrativ. En valfråga där SD, de högerextrema och fascisterna utnyttjar etniska, kulturella och religiösa skillnader och barriärer som finns inom arbetarklassen och mellan olika arbetarklassområden för att misstänkliggöra och ställa människor mot varandra. En valfråga där de hela tiden startar och underblåser splittringens dynamik. Till sin hjälp har de under lång tid haft konservativa och liberaler, inklusive högersossar, som i brist på egen politik och/eller i jakt på den högerextrema ”folkliga” vinden underifrån också försökt göra frågan till sin genom att mer eller mindre kopiera SD:s narrativ och problemformulering.

Inte minst har de haft hjälp av liberala medier som i stort sett bara förmedlat två olika men samverkande perspektiv. I ena änden en typ av exotifiering av vissa förorter med floskler om ”folkliv” och ”billig frukt på torgen”. En retorik som varit mycket tacksam för SD och deras propaganda att bemöta i takt med att mord, skjutningar, brinnande bilar, drogförsäljning, kvinnoförtryck med mera ökat eller upplevs ha ökat. Vilket i sin tur gjort att denna exotifierande bild bara blivit en bekräftelse på hur ”naiva och verklighetsfrånvända” SD:s motståndare är. I andra änden en typ av journalistik och media med tillhörande ”debatt”-program som vill framstå som ”radikal” genom att kompensera för sina kollegors ”positiva” bild och som därför istället ständigt agerar plattform och megafon åt SD:s narrativ. Inte minst på SVT inklusive de politiskt tyngsta programmen som Aktuellt och Agenda. Och mitt i allt detta det vidriga våld som slås upp på löpsedlar för att sälja och generera klick i en svartvit mediedramaturgi. Till det etablerade liberalers och högerextremisters allt aggressivare retorik om till exempel militär på gator och torg. Till det polisens nationella kartläggning av dessa ”utanförskaps”- områden så skapas sammantaget en bild av ett fiendeland som inte är en del av Sverige. Samtidigt som SD fortsätter att tjata om att invandring och integration är något ”man inte får prata om i det här landet” så är det nu i stort sett det enda som liberala medier, journalister, politiker och opinionsbildare med flera just pratar om. I detta landskap växte det inför valet 2022 fram en blåbrun övre medelklasselit av politiker, ledarskribenter, opinionsbildare, journalister, ”ekonomer”, akademiker, kulturarbetare med flera som tyckte de var ”radikala sanningssägare” för att de ”vågade” säga samma sak som SD redan sagt i 30 års tid. En blåbrun övre medelklasselit som från sina egna elitpositioner motsägelsefullt och absurt nog anklagat och anklagar ”eliten” och ”medierna” för att ha ”mörkat problemen med invandringen”. En blåbrun övre medelklasselit som precis som SD förstår att adressera endast en liten utvald del av samhällets vertikala dimensionen. En övre medelklasselit som dagligen pumpar ut en ständigt återkommande tankefigur – ett narrativ – ett litet urklipp av klassdimensionen, där ”vanligt folk/verklighetens folk” och så vidare – här i betydelsen invandringsfientliga, ”sunda och förnuftiga realister” – ställs mot en ”verklighetsfrånvänd, naiv godhetsknarkande, invandrarkramande elit”. Det är denna tankefigur, detta narrativ, denna problemformulering som är själva kärnan i den högerextrema och den blåbruna ideologin och retoriken. En tankefigur och ett narrativ där man tar ett litet urklipp av dimensionen folk – elit/klassdimensionen som är sann vilket har gjort och gör denna tankefigur så trovärdig för många. Speciellt som denna tankefigur, detta narrativ, aldrig egentligen utmanats utan tvärtom bara bekräftats, inte minst av ”vänstern”, utifrån ett mycket märkligt, ologiskt, räddhågset, ostrategiskt och otaktiskt synsätt att allt som SD pratar om ska ”vänstern” inte prata om för att det är ”rasistiskt”. På så sätt har man från ”vänster”håll” redan lämnat walkover utan att man ens varit på banan. På så sätt har fråga efter fråga lämnats helt fria åt de högerextrema att problemformulera och skapa sina egna narrativ kring. Resultatet är förutom att en femtedel av Sveriges befolkning röstade på SD 2022 att de idag helt äger den politiska debatten, narrativet och problemformuleringsprivilegiet.

Att ta över segregation – integration – lag och ordningsfrågor

Anfall är oftast bästa försvar och en Ny Vänster kan och bör självklart ge sig på även dessa frågor med full styrka. Och med ett nytt grundläggande narrativ och en ny grundläggande problemformulering så får vi även i dessa frågor ett verktyg för att ta över debatten till vår egen planhalva. För det är också i detta segregations och integrationspolitiska landskap som det finns en elefant i rummet. En elefant i rummet som heter klass-samhället.

Sammantaget måste en Ny Vänster synliggöra och avslöja vilka SD och de blåbruna försvarar – de som tjänar på vår splittring – överklassen – den globala överklassen. En Ny Vänster måste i alla lägen vrida och vända på det horisontella perspektivet och koppla ihop det med det vertikala perspektivet. Att slå fast att de förorter som de högerextrema, i samklang med liberalerna, utmålar som ”utanförskapsområden”, ”ghetton” eller ”nogo zoner” inte är något annat än fattiga Arbetarklassorter. Och att de som misstänkliggör, ljuger om och dömer dessa områden och de arbetare som bor där ska angripas och hängas ut som de fiender till hela den breda arbetarklassen de är. Och att de sociala problem, till exempel antisocial kriminalitet, som finns i stort är kopplade till just fattigdom och klass-samhället. Att stora delar av vårt samhälle och våra bostadsområden nu behandlas som ett skämt samtidigt som en stenrik global överklass frossar i ett extremt överflöd ofta bara en kort resa därifrån. Och att pengar och resurser nu måste tas tillbaka från denna överklass. Från miljardärerna och skattesmitarna – i Sverige representerade i kommuner och bostadsområden som till exempel Danderyd, Örgryte och Vellinge. Att vi får frågan att skifta från ”hur vi ska ha råd med bidrag till de som inte arbetar” i Rinkeby till hur vi ska ha råd med de som lever på avdrag och andras arbete i Danderyd? Att vi får frågan att skifta från problemen med ”ghettofieringen” av Angered till problemen med ghettofieringen av Örgryte. Att vi får frågan att skifta från hur vi ska ”integrera” Rosengård till hur vi ska integrera Vellinge? När både högerextremister och liberaler vill skärma av dessa arbetarklassorter och göra dem till fiendeland så måste en Ny Vänster sätta dem i sitt större sammanhang. När högerextremister och liberaler vill etnifiera och rasifiera problemen så måste en Ny Vänster klassifiera problemen.

På ett akut lokalt plan är det återkommande problemet oftast bristen på pengar och resurser. Pengar och resurser som en Ny Vänster måste kunna svara på varifrån de ska tas då det är en fråga som ofta ställs mot till exempel pengar och resurser till ”svenska pensionärer”. Med ett närvarande klassperspektiv kan en Ny Vänster utan att behöva neka pengar till pensionärer och utan att behöva krysta till det och väja för att det faktiskt finns stora och verkliga problem, kostnader och individuellt ansvar – agitera för att vi till exempel tar av de skattepengar som nu går till riskkapitalbolag i vården och de skattepengar som stenrika miljardärer och storbolag nu undanhåller i skatteparadis. Eller att vi inför en bankskatt. Att vi konkret tar pengar från de osmakligt rika och istället satsar dem på rejäla upprustningar av sveriges fattigaste arbetarklassområden – på samhällsservice och välfärd – socialtjänst – fritidsgårdar – idrottsföreningar och idrottsanläggningar – vård – omsorg – skola – gratis lokaler till icke kommersiella verksamheter – lokaler med överkomliga hyror till småföretagare, små affärsidkare, kafé och krogliv – portvakter – föreningsliv – sociala center – träfflokaler – kultur och kulturliv – bibliotek – musik och klubblokaler – folkliv – torghandel – kollektivtrafik – miljöfrågor med mera.Här måste kommuner och regioner tvingas till att inse att allt detta inklusive de som gör jobbet inom dessa områden tillhör samhällets grund, samhällets fundament och bas, och måste behandlas och avlönas som det. Inte som nu – som ett skämt.