Polisen är en dubbel fråga för en Ny Vänster att handskas med. En polis och ett rättssystem som liksom militären har en historisk roll av att försvara överklassens intressen. Följaktligen har polisen historiskt och även i nutid dragit till sig en stor andel konservativa och rent högerextrema och fascistiska personer som sett Vänstern och arbetarrörelsen som fiender. Inklusive antirasister och antifascister, miljökämpar och globaliseringsmotståndare, fackliga aktivister med flera. Speciellt alla som haft eller har någon form av systemkritik från Vänster och speciellt om man manifesterat det på gatorna. I det perspektivet är det fullt logiskt att polisen de senaste 35 åren, sen den moderna högerextremismen och fascismen började växa fram i slutet av 1980-talet med SD med flera, alltid om än mer eller mindre försvarat dessa grupper. Inte minst konkret på gatorna. En polis som är betald av vanligt folk men som alltså inte skyddat och skyddar vanligt folk. En polis som istället skyddat och skyddar fascistiska demonstrationer och attackerat och attackerar antifascister. En polis som använt mycket grovt våld mot de antifascister som idkat självförsvar mot det fascistiska våldet och hoten om våld. En polis som i många fall också gjort det med den absurda hänvisningen till att antifascisterna är ”organiserade”. En polis som alltså har tillåtits och tillåts jaga, hetsa och använda mycket grovt våld mot vanligt folk för att de är mot fascism och manifesterar det tillsammans i organiserad form.
Och likaså ett rättsväsende som år efter år daltat med högerextremister och fascister medan det jagat och hetsat mot antifascister och antifascismen som rörelse. De konkreta exemplen är många och bildar ett tydligt mönster. Sammantaget en polis och ett rättssystem som systematiskt har misstänkliggjort, ljugit och utdefinierat och jagat antifascister i syfte att framställa dem som brottslingar. Vanligt folk som med risk för mord, våld, hot om våld – mot sig själva och sina familjer – med mera gjort och gör det skitjobb som andra inte vill göra. Och som förutom våld och hot om våld från fascister, polis och rättsväsende fått höra och får höra att de är ”lika goda kålsupare” eller att det är de som är ”det stora problemet”, att det är de som är ”brottslingar och kriminella”, ja i vissa fall ”terrorister”. Att fascister och högerextremister hävdar att antifascister är ”kriminella terrorister” är förstås bara logiskt ur deras synvinkel men att samma eller liknande adressering av antifascister gjorts och görs av även konservativa, liberaler och högersossar är förstås djupt provocerande men också väldigt avslöjande och misskrediterande för dem själva. Att delar av av den breda ”vänstern” pratar om antifascister och antifascismen på liknande sätt eller som ”lika goda kålsupare” är förstås ännu mer provocerande och direkt förvirrande men måste ses som ett tecken på en total brist på antifascistisk strategi och taktik. Oftast handlar det om varianter av kålsuparteorin i kombination med djup okunskap, naivitet och inte minst brist på egen konkret erfarenhet av såväl fascister som antifascism och/eller i kombination med en oförståelse för vikten av att stå rakryggad även när det börjar blåsa, inte minst i etablerade medier. Det tjatiga huvudargumentet som ständigt återkommer hos kålsuparanhängarna är att fascister bara ”yttrar” sig då de manifesterar på gator och torg. De ser inte eller vill inte se att fascismen och fascisterna förutom att ”yttra” sig alltid per definition också är konkret vandrande våld och hot om våld. De ser inte eller vill inte se att fascismen aldrig har handlat om antingen det ena eller det andra utan alltid om både och. Både om idéer(yttranden) och våld. Inte minst något fascismen själv också alltid varit öppen med. Fascismen har alltså en dubbel strategi och måste således också bemötas med en dubbel strategi.
Polisen som blåbrun politisk aktör – samhällskontraktet – nattväktarstaten – ett narrativ från Vänster
I polisens mer eller mindre högerextrema narrativ och problembild ser man också inte minst ungdomar och unga män med ”fel” hudfärg och ”fel” namn som bor i ”fel” bostadsområden som fiender. Något som undergräver det redan upplösta samhällskontraktet ytterligare och i värsta fall spär på antisocial kriminalitet. Sammantaget måste det till att börja med bli ett slut på daltandet med högerextrema poliser och hela det mer eller mindre högerextrema narrativ som stora delar av polisen tycks ha som inte längre ser alla medborgare som människor utan som gör skillnad på folk och folk. Kanske finns det till exempel skäl att ifrågasätta polisens hela så kallade ”kartläggning” av ”särskilt utsatta områden” och/eller hur dessa ”kartläggningar” har presenterats och kommunicerats utåt som kartor över fiendeland i ett krig. Och den stigmatisering, etnifiering och kriminalisering av hela arbetarklassorter det har inneburit och vilken effekt det har fått för samhällsdebatten som en form av blåbrunt politiskt agendasättande. Eller säkerhetspolisens ensidiga utpekanden av muslimska fascister som ”terrorister” medan ”vita” ”kristna” fascister och de terrordåd de genomfört och genomför – mord, sprängdåd, mordbränder med mera – sällan hanteras mer än som pojkstreck. Frågan som måste ställas är om den yrkeskår som innehar ett av samhällets viktigaste och känsligaste uppdrag – våldsmonopolet – ska tillåtas vara en blåbrun politisk aktör i Sverige 2026? Är det i så fall inte något som är djupt sjukt i samhällskroppen och som för tankarna till polisstater i 1970-talets Sydamerika.
Utifrån exempel som dessa är det lätt att börja ifrågasätta polisen som helhet. Och utifrån polisens och rättssystemets historiska roll och vems intressen de i grunden tjänar så finns det goda skäl att inte tänka på polisen som en naturlag. Något som olika delar av Vänstern diskuterat och haft olika åsikter om genom historien. Frågan som infinner sig blir hur polisen ska se ut, hur den ska jobba och vems intressen den ska tjäna? Ska polisen tillåtas hjälpa till med att så splittring mellan vanligt folk och tillåtas fortsätta att i grunden tjäna överklassens intressen och de som försvarar överklassen eller ska polisen tjäna vanligt folk och den breda arbetarklassens intressen? Grundläggande frågor som en Ny Vänster måste problemformulera och adressera relaterat till de behov av polis som finns. Sammantaget måste en Ny Vänster även adressera frågan om polisen och dess arbetssätt och funktion och vems intressen den går på ett självständigt sätt – från Vänster. Det går inte att bara köpa högersossarnas, liberalernas, högerextremisternas eller polisens egen problemformulering och adressering av sig själv och vad och vilka man anser vara kriminella problem och hur man ska jobba.
Samtidigt är det mycket viktigt att komma ihåg att det också finns många vettiga poliser med en human och i vissa fall socialistisk människosyn som mycket bättre än politikerna och makthavarna förstår och poängterar att problemen i grunden är ekonomiska och sociala. Dessa poliser måste hela den breda allmänVänstern stödja. Och om vi nu måste ha en polis som innehar våldsmonopolet och upprätthåller rättsstaten och samhällskontraktet så är det förstås en av samhällets allra mest grundläggande funktioner. Och precis som andra grundläggande samhällsfunktioner behandlas som ett skämt så tycks även polisen behandlas så. Om det handlar om styrning, styrsystem(NPM – New Public Management/jaga pinnar med mera), ledning eller om resurser och pengar eller både och kanske inte spelar någon roll. Det man utan att ha full insikt i ändå kan gissa sig till är att det inte är skickliga och professionella yrkesmän och yrkeskvinnor på gatu och golvnivå som har varit och är problemet utan som vanligt idioter i toppen av hierarkin. I kombination med underfinansiering, dåliga löner och dålig arbetsmiljö precis som i all annan offentlig verksamhet – en poliskår som gjort och gör ett allmänt ostrategiskt, otaktiskt och rent idiotiskt polisarbete. I vissa fall verkar dock förändringar till det bättre börjat ske där till exempel utredningar gällande det grova gängvåldet till exempel numera utreds tillsammans vilket verkar ha skapat betydligt högre andel uppklarade grova brott med fällande domar.
Och självklart måste polisen som alla andra grundläggande offentliga samhällsfunktioner sluta behandlas som ett skämt och i väntan på att klass-samhället och kriminaliteten som helhet förändras få ordentliga resurser. Det viktiga och det som är haken är var pengarna tas ifrån. Om pengar tas från annan välfärd så skapar det i sin tur logiskt nog bara mer sociala problem som i sin tur skapar mer kriminalitet som kräver mer polisresurser i en nedåtgående spiral där polisen får allt mer resurser men också allt mer kriminalitet att hantera där i slutändan alla samhällsproblem blir polisiära. En utveckling som hejas på av såväl högerextremister, nattväktarliberaler som högersossar utan klassperspektiv. En utveckling som i sin förlängning skapar den liberala nattväktarstaten/den högerextrema polisstaten. Exemplen runtom om i världen är många och förskräcker. Pengar och resurser till polisen kan därför inte tas från andra delar av den offentliga sektorn utan måste tas från annat håll. Här kan en Ny Vänster med ett närvarande klassperspektiv adressera att pengar istället måste tas från överklassen. Sammantaget kan en Ny Vänster med ett närvarande klass-perspektiv även i polisfrågan skapa trovärdighet för en egen adressering av polisens roll, arbetssätt och varifrån resurser till polisen måste komma ifrån. På så sätt kan en Ny Vänster även ta över narrativet och problemformuleringen av denna klassiska högerfråga. Det är rimligtvis ganska många som håller med om att polisens roll inte är att tjäna överklassen utan hela den breda arbetarklassens intressen.
ennyvanster.com 