Som tredje del och oftast i skymundan och de som hörs minst men de som är numerärt störst finns det också kvar en någonstans klassmedveten vänster. Oftast på basnivå inom Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, LO och övrig fackföreningsrörelse, och andra organisationer och bland ickeorganiserade med Vänstersympatier. Här hittar vi en traditionell fördelningsvänster, en välfärds och anti-privatiseringsvänster, en facklig vänster, delar av miljövänstern med mera som tillsammans utgör en bred allmänvänster. Dock liksom högersossarna och de intersektionella – med en dålig eller ingen förmåga att skapa narrativ kring och problemformulera och adressera klassdimensionen. Än mindre adressera något fungerande motstånd mot de högerextrema. På ett sätt logiskt då högersossar och LO-ledning redan på 1980 och 90-talet stöttade och blev en del av överklassens EU-projekt medan traditionalisterna behöll det nationella inomstatliga perspektivet som arena för politik. I takt med att den nationella ekonomin konkurrensutsattes internationellt samtidigt som man med EU-projektet sa ifrån sig mycket av riksdagens makt återstod till slut inte mycket politik att överhuvudtaget prata om. En slags politisk limbo uppstod. Som att försöka koka soppa på en spik. Det är här någonstans den då etablerade vänsterns tillkortakommanden borde stått helt klara – för 35 år sen. I bästa fall har traditionalisterna sen försökt göra politik av de små smulor som droppat ner uppifrån som realpolitiska fördelningsfrågor men ofta så uppdelade i tid och rum, så ostrategiskt och fragmentariskt adresserade, så trötta eller allt på en gång, till den grad att allt färre orkat bry sig. De senaste åren har dock en positiv förändring börjat ske inom till exempel Vänsterpartiet och dess ledning som vad det verkar försöker återinföra klass-dimensionen. Ja, man har till och med vad det verkar, om än något trevande, börjat förstå betydelsen av problemformulerande, adresserande och skapandet av narrativ.
ennyvanster.com 