Förutom den liberala grundsynen är det som förenar högersossarna med de intersektionella att det alltid varit en svår eller omöjlig tanke att ta till sig att SD:s framgång på något sätt skulle kunna vara kopplat till dem själva. Vad man säger eller inte säger, vilka argument man använder, hur frågor adresseras, från vilken position i samhället man talar, till vem man adresserar frågor och så vidare är frågor man över huvud taget inte förstår. Det är här man istället är ”skrämd” över SD:s framgång men aldrig adresserar några argument till de som röstar på SD. Det är här man istället är ”orolig” över att allt fler röstar på eller sympatiserar med SD men ändå anser dem vara opåverkbara. Det är här man i bästa fall inser att många arbetare röstar på SD men aldrig kommer med några motargument för vad man som arbetare har att förlora på att rösta på SD och vad man som arbetare har att vinna på att rösta vänster. Det är här högersossarna någonstans ändå tycks känna av den vertikala dimensionen klass men i brist på egen problemformulering kopierar SD:s lag och ordning-frågor och istället är med och etnifierar klass-samhället. På ett sluttande plan och om än ambivalent och ibland troligen omedvetet försöker man komma åt vinden underifrån men förstår inte/bryr sig inte om att man ingår i en dynamik och process som bara går åt ett håll – högerut. En process som bara de högerextrema kan vinna då det är de som skapat narrativets och problemformuleringens utgångspunkt och ramar som alltid vinner. Något som späs på av att andra högersossar, på samma skala men i andra änden, samtidigt bara bekräftar SD:s exotifierande kultursyn. Med i grunden samma koloniala historiesyn som SD pratar man om olika statiska avskilda ”kulturer” med enda skillnad att där de förra tycker det är dåligt med ”mångkultur” tycker de andra att det är bra med ”mångkultur”. Det är i dessa ideologiska och integrationspolitiska träskmarker man fortfarande kan prata om ”våra invandrare”, invandrare som per definition ”goda” offer som det är synd om. Som barn ungefär.
Desom inte förstår den vertikala dimensionen alls är de intersektionella. Istället står man här själv för ”rasifieringen” och könifieringen av den politiska debatten med en ”analys” och slutsats som fortfarande stannar vid att de som röstar på SD består av ”vita kränkta män”. En mycket motsägelsefull ”vänster” som på samma gång är så religiöst självgod att man inte bryr sig om frågan mer än att hävda det, men samtidigt så desillusionerad och med så dåligt självförtroende att man tror att problemet hela tiden ligger utanför en själv. Att samhällsutvecklingen eller ”tidsandan” är något som bara sker av sig självt och att ingenting går att göra åt den. Där politik inte längre är ett spel med svårigheter och möjligheter som kräver vilja, strategi och taktik utan istället ses som ett moraliskt program att ansluta sig till, som en identitet, som ett statiskt tyckande, positionerande, poserande eller som ett krig i samma skyttegrav år efter år. Och medan motståndaren hela tiden adresserar klassdimensionen ”folket mot eliten”, om än i nationalistiska termer, och pratar till arbetarklassen, är folklig, konkret, pratar om vanliga människors upplevda livsproblem, är snabb, rörlig, dynamisk, anpassningsbar, oförutsägbar, inkluderande, agendasättande, skapar och inger förtroende och står ovanför skyttegravarna och välkomnar människor till sig så är och gör den intersektionella ”vänstern” det motsatta. Den adresserar inte klassdimensionen, pratar till den övre medelklassen, är inte folklig, är moraliserande istället för konkret, pratar om sina egna upplevda livsproblem från isolerade och/eller upphöjda samhällspositioner, är långsam, stillastående, statisk, ej anpassningsbar, förutsägbar, exkluderande, skapar och inger inget förtroende, hjälper SD att sätta agendan och är misstänksam mot andra människor som inte redan tycker exakt likadant. Ja det är precis så kontraproduktivt som det låter och det är därför de intersektionella under alla år varit SD:s bästa vän – eller bästa motståndare – tillsammans med de ”kultur”exotifierande högersossarna. Och det är därför det sedan länge varit en uppenbar strategi från SD att utmåla allt motstånd från vänster som kommande från just denna så kallade ”vänster”. Högerextremismens framgång sammanfaller så med denna ”vänsters” misslyckande. Två olika sidor av samma mynt. Grundorsaken är att det som gör Vänstern till just Vänster, den vertikala samhällsdimension – klassdimensionen – i stort sett har slutat att problemformuleras. Den breda arbetarklassens liv, tänkande, idéer, ilska, gillande, referenser, språk, politiska mobilisering, röstande med mera adresseras inte längre med någon koppling till samhällets materiella bas, till ekonomin och det klass-samhälle vi lever i. Att ”vänstern” då varken kan läsa kartan eller manövrera politiskt blir då fullständigt logiskt. I sin förlängning har denna ”vänster” till stor del tagits över av en samling liberaler och skapat en amerikanisering där begreppen liberal och ”vänster” smält samman till just den ”vänsterliberalism” de högerextrema älskar att ha som ”motståndare”. Det är just det Jimmy Åkesson har upprepat år efter år i sina tal och absurt nog precis vad denna ”vänster”liberalism lydigt rättat sig efter. Förutom att avsäga sig sitt eget existensberättigande har denna ”vänster” i och med det lämnat det politiska fältet helt öppet för högerextremismen och fascismen.
ennyvanster.com 