DE INTERSEKTIONELLA – ”WOKEVÄNSTERN”

Om högersossarna på riktigt har varit delaktiga i den ekonomiska och sociala slakten av samhället har de intersektionella(eller på amerikanska ”woke”)sällan ens adresserat dessa frågor utan i första hand verkat i andra änden på skalan materiell bas/ekonomi – överbyggnad. När dimensionen klass lades på hyllan under 1980-talet så fyllde i Sverige den intersektionella ”vänstern” på 1990-talet upp tomrummet med andra ”konfliktfrågor”. Inte minst antirasism, feminism och HBTQ-frågor och kom därmed också att vara de som ”tog kampen” mot SD. Frågor som alla varit och är av allra största vikt men som i stort kom att behandlas som enfrågor utan koppling till dimensionen klass. Istället har begreppet ”klass”, om det har använts, mest kommit att användas som bara ytterligare en påklistrad och vulgärtolkad svartvit kategori av maktordningar. Olika maktordningar – etnicitet, genus, sexualitet med mera som behandlats och adresserats som om de är av samma natur och verkar och samverkar på samma sätt på samma plan. Och så klass då som adresserats som bara ytterligare en i raden. Där ingen maktordning är mer grundläggande än någon annan vilket i kombination med teorins idé om ”tolkningsföreträde” öppnar upp för en total relativism ner till minsta ”diskriminerade/förtryckta” undergrupp att själv definiera ”förtryckande maktordningar”. Dessutom strukturer, maktordningar, kategorier eller grupper som är ”under ständig förändring/konstruktion/omförhandling” enligt postmodernt språkbruk. En teori som skapar en närsynthet i tid och rum som möjligtvis konstaterar graden av diskriminering eller förtryck vid en viss tidpunkt men inte säger något om hur förtrycket uppstår eller hur det kan stoppas. En teori som inte ser, än mindre förstår, något om social och politisk dynamik. En teori som möjligtvis ser träden men inte skogen. En teori som fokuserar på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. En teori med ett akademiskt språk som skapar distans till de flesta människor. En teori som är omöjlig att bygga något politiskt projekt runt i bemärkelsen att skapa narrativ, problemformulera och adressera gemensamma intressen för arbetarklassen som kollektiv. En liberal teori som må ha sina viktiga poänger om samverkande förtrycksstrukturer och som inte alls behöver vara något fel i sig där frågan som bör ställas är varför det inte räcker och är bra med det? Liberalismen har sina poänger och det är fritt fram att saluföra dessa. Men varför då kalla sig vänster?