Även om enskilda Vänsterdebattörer genom åren försökt ta upp i första hand den intersektionella ”vänstern” till debatt så har kritiken mot intersektionalismen oftast mötts av medvetna eller omedvetna misstolkningar, som ett hot, eller på andra sätt avfärdats utan någon egentlig argumentation. I takt med SD:s valframgångar så har det dock blivit svårare och svårare för denna ”vänster” att undkomma kritik som problematiserat dimensionen klass. En kritik som i stort dock endast bemötts med att misstänkliggöra de som stått och står för kritiken som några som inte bryr sig om rasism, sexism och HBTQ-frågor med mera. Som om en klassbaserad kritik inte kan se att det finns andra förtryckande strukturer och maktordningar än ”klass” och att man inte har intresse av att förändra dessa. En intersektionell ”vänster” som är så insnöad i sin egen tankefigur att man ser klassbaserad kritik som någon slags variant av sin egen intersektionella modell men med skillnaden att man ”väljer” att ”(bara) prioritera” ”klass”. Som om ett förespråkande av en fördjupad klassdimension skulle vara samma sak som ett förespråkande av en gammal ”vit” och ”manlig” karikatyrvänster där alla snusar och går i blåställ varken de behöver eller inte. Som om en klassbaserad Vänster är för dum för att förstå den intersektionella teorin och vad den har att säga. Som att argument inte spelar någon roll.
Vilket gör att de intersektionella inom delar av Sossarna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och hela FI med flera fortfarande kan profilera sig som ”SD:s totala motsats” fast de redan där och då, utan att fatta det, köper SD:s narrativ om att det bara finns en enda dimension eller axel att adressera politiken längs. Ett narrativ med en enda politisk axel med, förenklat, ”vita” och män i ena änden och ”rasifierade” och kvinnor i den andra. Ibland kompletterad med en påklistrad ”arbetar”-dimension där ”arbetarna” eller ”arbetararistokratin” med denna endimensionella adressering hamnar i samma ände som de ”vita männen”. Istället för att öppna upp för till exempel antirasism och antisexism hos ”vita” manliga arbetare så sluter man därmed istället till. Istället för att inkludera ”vita” manliga arbetare exkluderar man dessa, med samma rasistiska – om än inverterade – begreppsapparat man säger sig vilja bekämpa. Med parollen att man ”är SD:s totala motsats” adresserad längs en enda politisk axel så driver man istället stora delar av arbetarklassen ifrån sig och rakt i händerna på SD. Utifrån ett arbetarperspektiv hjälper de intersektionella på så sätt till med att så splittring inom arbetarklassen och skapa distans till de man ”analyserar” från en verklig eller upplevd övre medelklassposition. En bättre ”motståndare” för SD går inte att hitta. På samma sätt var och är det ingen slump att Putins och den multipolära internationella fascismens trollfabriker sen det amerikanska presidentvalet 2016 förutom att skapa mängder av Facebook och Twitterkonton med mera som stöder högerextrema och fascistiska ståndpunkter även skapade och skapar mängder av konton som stöttat och stöder denna intersektionella ”vänster” för att om inte annat iscensätta ”debatt”, ”konflikt” och ”polarisering” i de frågor som passar det grundläggande högerextrema och fascistiska narrativet. Oavsett om det handlade och handlar om rasism, feminism, HBTQ-frågor eller ”muslimer” och ”mångkultur”. Och resultat har det gett. Troligtvis var det just denna typ av propaganda och påverkanskampanjer som gjorde Trump till president 2016 och sedan dess haft en betydande roll i propagandan för att Trump nu åter är president. Ironiskt nog har de högerextrema alltså sedan många år fattat det helt avgörande som den intersektionella ”vänstern” aldrig kommer fatta. Att det i det stora hela inte handlar om ”vilken sida” man står på i dessa ”konflikt”-frågor utan att det handlar om Vilka frågor som överhuvud taget diskuteras och till vilket grundläggande narrativ och vilken grundläggande problemformulering de länkas. Och Sverige är förstås inget undantag när det gäller den högerextrema nätmiljöns strategi att skapa högerextrema och fascistiska narrativ och problemformuleringar oavsett om den är skapad av SD själva eller av deras internationella kompisar, inklusive Putin, Trump och internationella kapitalintressen. Det vill säga enorma resurser till trollfabriker, botar, falska inlägg, ”nyheter” och ”X-stormar” för att skapa och utveckla högerextrema narrativ, problemformuleringar och konfliktlinjer som sår och underblåser splittring på alla sätt som tänkas kan. Ett annat spår från de intersektionella har varit att måla upp de som vill fördjupa klassperspektivet som några som ”bara kritiserar andra utan att göra något själva”. Återigen, som om de själva inte har något med problematiken att göra. Man tycks inte förstå att det är ett högst verkligt och konkret problem att från ett Vänsterhåll försöka värva sympatisörer, till exempel arbetskollegor, som är trötta på liberalismen när det första som då dyker upp i huvudet på dessa arbetskollegor om vad Vänstern är – är bilden av just denna liberala ”vänster”. Självklart blir det ett pedagogiskt och politiskt problem att då som Vänster behöva stå till svars för andra som också kallar sig ”vänster” men som sällan eller aldrig adresserar något arbetarintresse för de arbetarkollegor man försöker övertyga utan istället endast adresserar eller upplevs adressera en udd riktad mot dem. Medan högersossarna och de intersektionella aldrig kommer förstå så tycks det som att Traditionalisterna funderar och står och väger. Som att man mer eller mindre ser problematiken men inte ser eller förstår hur man istället ska göra, utan faller tillbaka på att säga och göra i stort sett samma sak som man sagt och gjort tidigare. Samtidigt som SD fortsätter att växa i varje val är Vänstern med andra ord rejält pressad mot väggen utan att någon riktig förändring sker.
ennyvanster.com 