BAKGRUND

Kapitalismen 2026

Världen snurrar allt snabbare kring konflikten mellan folk-elit, arbetarklass-överklass både i Sverige och internationellt. En värld med en global överklass som med hjälp av sin köpta makt, sina banker, multinationella storbolag, börser, handelsavtal, finansmarknader, institutioner, medier, tankesmedjor, opinionsbildare, idéer, narrativ, lobbyister, kontroll och övervakningsteknik, propaganda, fakenews, politiker, fackpampar, poliser, religiösa ledare, diktatorer, paramilitärer, arméer med mera styr över och lever på den globala arbetarklassen i det system som kallas Kapitalism. Och som gör det med hjälp av världens äldsta härskarteknik – att härska genom att söndra. En numera global kapitalism där den rikaste 1 procenten äger mer än resterande 99 procent tillsammans. En kapitalism där de 8 rikaste personerna äger mer än de fattigaste 50 procenten av världens befolkning. En kapitalism med en global överklass som dag ut och dag in stjäl den globala arbetarklassens gemensamma tillgångar och det värde vi arbetar ihop och i andra änden spottar ut extrema klass-skillnader, splittring, förtryck, fattigdom, svält, krig, barbari, katastrofal klimat och miljöförstöring, det vill säga utrotning av mänsklighetens ekonomiska grundvalar som följd. En global överklass med gemensamma klass-intressen men som samtidigt också konkurrerar inbördes. Grovt sett en liberalt sinnad del som varit dominerande i västvärlden sedan andra världskriget och som åtminstone på ytan accepterar en regelbaserad världsordning, grundläggande demokratiska värden som alla människors lika värde, fria val, fri media, yttrandefrihet med mera. Och dels en gammal kolonial djupt konservativ och högerextrem/fascistisk del som alltid varit dominerande i många andra delar av världen och som på många håll funnits i bakgrunden även i stora delar av västvärlden. Som de senaste 35 åren verkat allt mer organiserat och aggressivt för att återta dominansen såväl i land efter land för sig men också tillsammans och ihop på den internationella arenan med representanter som Trump, Putin och Jinping i USA, Ryssland och Kina och alla deras allierade runtom i världen som till exempel Netanyahu och Orban som nu utgör en multipolär internationell fascism.

Sammantaget en global överklass av sinsemellan olika kapitalister och kapitalintressen som över tid både håller ihop och/eller tvärtom konkurrerar med varandra beroende på vad som gynnar deras intressen. Som direkt och/eller via sina multinationella bolag konkurrerar om att styra och kontrollera stater, nationer och unioner och överstatliga organ för sina intressen. Nästan alltid med nationalism och/eller religion som splittrande vapen där de får vanligt folk att misstänkliggöra och ställa sig mot varandra för att skapa falska syndabockar. Och i slutändan genom krig och terror – inte sällan genom ombud/by proxy – slakta varandra för sina egna bakomliggande intressen. En global överklass som kan verka abstrakt och svår att ta på men som består av fullt levande människor av kött och blod som alla andra. Många av dem brukar träffas en gång om året på World Economic Forum i Davos i Schweiz. En global överklass som i Sverige är representerad och lever i skyddade miljardärsreservat som Danderyd, Örgryte och Vellinge.

Därunder ett större mellanskikt eller en global övre medelklass som administrerar, försvarar, upprätthåller och utvecklar systemet. En slags serviceklass åt överklassen inom såväl den privata företagsvärlden som inom staternas institutioner och offentliga sektor. En klass som jobbar uppåt för sina uppdragsgivare inom överklassen och neråt för att avleda, missrikta och på andra sätt osynliggöra sina uppdragsgivare och klass-samhället som helhet. En mycket viktig uppgift i detta syfte är historie och idéproduktion och produktion av narrativ som upprätthåller och utvecklar systemet – inom företags och bolagsvärlden, inom den akademiska världen, i våra skolor, inom media och inte minst inom politiken. Och om inte det räcker, använda repressiva metoder som att skrämma, döma och bestraffa arbetarklassen. En global övre medelklass som fungerar som en buffert och krockkudde neråt åt överklassen med uppgift att ta hand om friktion och klasskonflikter.

Under detta övre mellanskikt lever den stora majoriteten av befolkningen, arbetarklassen i bred bemärkelse. Ja, pyramidformen illustrerar klass-samhället bra. En bred, brokig, olikartad, skiktad och av den övre medelklassen skolad arbetarklass så till den grad att de flesta idag inte ser sig som arbetarklass utan hellre kallar sig medelklass utifrån den liberala, konservativa och högerextrema skolning de fått. Där vissa har mycket makt och vissa lite. Där vissa är högavlönade och andra lågavlönade. Där vissa har fast jobb och andra är timanställda. Där vissa inte har något jobb alls. Där vissa bor i villa och andra i lägenhet. Och vissa på gatan. Där vissa betalar sin bostad genom ockerränta till banken och andra ockerhyra till hyresvärdar. Eller ockerhyror på andrahandsmarknaden. Där vissa får lön och vissa gör oavlönat arbete i hemmet. Där vissa tror på religion, andra på vetenskap. Där vissa är kristna, andra muslimer. Där vissa jobbar i privata kläder och andra i arbetskläder. Där vissa är kvinnor och andra är män. Där vissa är födda i Sverige och andra inte. Där vissa har släkt från Sverige och andra inte. Där vissa är heterosexuella och andra HBTQ. Där de många är anställda av stora arbetsköpare men där allt fler blir småföretagare eller anställs i små företag i takt med storbolagens princip att outsourca verksamheter och privatiseringen av den offentliga sektorn. En outsourcing och privatisering i många led där löner, trygghet och arbetsmiljö försämras i takt med att konkurrenstrycket ökar ju längre ut i kedjan man kommer. Något som slår sönder större arbetarkollektiv och osynliggör att vi arbetare har något med varandra att göra. Som på vilken svensk byggarbetsplats som helst. Eller när du ringer till något ”svenskt” företag men kommer till en kundtjänst belägen i Indien eller Senegal. Eller gamla statliga verk som SJ som bolagiserats och splittrats upp i ”beställare” och ”utförare” och privatiserats till den grad att ingen till slut har eller tar någon form av helhetsansvar. Eller inom snöskottningen. Eller inom stora delar av den svenska offentliga sektorn. En arbetsmarknad helt på arbetsköparnas villkor, fabriksflyttar, uppsägningar, individuell lönesättning, automatisering och robotisering med AI, sänkta reallöner och ett globalt lönerace mot noll, osäkra anställningar, hot om arbetslöshet, korrumperade fackpampar som gör upp med arbetsköparna över huvudet på sina medlemmar, miljöförstörande lastbilstransporter i ”just in time”-system till fabriker utan lager, Lean Production(mager produktion) och slimmade arbetsorganisationer och ständigt ökad stress och detaljstyrning uppifrån på våra jobb som följd av arbetsköparnas ständiga jakt på ökad vinst åt sina ägare.

På den offentliga skattesidan också ett race mot noll där världens stater konkurrerar med vem som har lägsta skatter och bästa banksekretess. Tidigare välfärdsländer som Sverige där skatterna till slut inte kan finansiera välfärd som istället reas ut till riskkapitalister och privata bolag som tjänar miljarder på att leverera dålig och skämtliknande ”välfärd”. En korrumperad offentlig sektor och förvaltning där enorma summor skattemiljarder försvinner ner i svarta hål via ogenomträngliga ”styrsystem” som NPM(New Public Management) och ”finansieringssystem” som OPS(Offentlig Privat Samverkan) där inte minst kommun och landstingspolitiker mot att få en del av kakan frontar och täcker upp för de privata storbolag och banker som kammar hem kontrakten och våra skattepengar. Sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, skolor, kollektivtrafik, bibliotek, apotek, våra städers mark och allmänningar, gallerior och centrumanläggningar, pensionsbesparingar, naturtillgångar, råvaror, gruvlicenser, ekosystemtjänster med mera med mera. Allt har getts bort till privata intressen och bolag. En helt bolagiserad och alltmer privatiserad bostadsmarknad där allmännyttan bara finns kvar till namnet och där vårt allra mest grundläggande behov av tak över huvudet, värme, skydd och trygghet inte längre har något mer syfte än att ”gå med vinst”. Det vill säga eftersatt underhåll och bitvis ren misär i många av landets arbetarklassområden medan fastighetsägarna gör storvinster. ”Allmännyttiga” bostadsbolag som istället för att återinvestera vinsterna i upprustning finansierar sänkta skatter för de rika för att sen rea ut husen till riskkapitalbolag som renoverar och chockhöjer hyrorna och på så sätt tvingar många arbetare att flytta. En bostadsrättsmarknad där inte bara alla bostadsrättsinnehavare utan alla skattebetalare i och med ränteavdragen är med och finansierar hisnande vinster till ägarna av Sveriges fyra storbanker år efter år. Och de senaste åren på det en inflation som av politiker, media och ekonomer med flera mystifierats till något slags naturfenomen utan vare sig orsak eller vinnare när det i själva verket inte är något mer komplicerat än högst medvetna beslut från storbolag och deras ägare att höja priserna för att öka sina vinster och som istället borde kallas vinstflation. Och så vidare och så vidare.

Sammantaget enorma summor i form av egendom, resurser och kapital som stulits från vanligt folk, från det offentliga, från det gemensamma, från samhället och på olika sätt förflyttats till privata intressen, storbolag och till de kapitalister som äger dem. Sammantaget också ett system som skiktar och splittrar arbetarklassen och vanligt folk vad vi nu kallar oss och ställer oss mot varandra. Något som är en förutsättning för att det kapitalistiska systemet ska överleva och från alla håll får vi från barnsben lära oss att vi är vår egen lyckas smed och att livet går ut på att konkurrera med varandra. Från betygen i skolan till individuellt varumärkesskapande på sociala medier över individuell lönesättning på våra jobb till storföretags och hela länders konkurrens med varandra. En idag så pass genomsyrande liberal och högerextrem idé att den ses som en naturlag och fungerar som en religion. En arbetarklass som både globalt och i Sverige exploateras allt mer och där klasskonflikten nu är så levande som den någonsin kan bli. På många håll har det kokat länge och trycket är nu så starkt att det kokar över, åt alla håll. Inte sällan i form av rent och skärt hat och i slutändan våld, riktat mot andra inom arbetarklassen. Hela idén om att vi lever i ett samhälle tillsammans, hela samhällskontraktet mellan medborgare och samhälle/stat – att jag får någonting tillbaka för att vara en del av samhället – är upplöst. Kvar är en desillusionerad och splittrad arbetarklass utan språk för vad som skett och sker. Kvar är en arbetarklass vars verkliga eller upplevda problem ”vänstern” och ”arbetarrörelsen” i bred bemärkelse slutade att problemformulera för ca 40 år sen. Istället har ”vänstern” och ”arbetarrörelsen” låtit de högerextrema och fascisterna ta över det grundläggande politiska narrativet och problemformuleringsprivilegiet. I Sverige heter högerextremisterna och fascisterna i första hand SD. Och ja, som sagt till skillnad mot vänstern, har de sen första början förstått betydelsen av att vara de som sätter narrativet. De som sätter utgångspunkten och ramarna för debatten. Medvetenheten om det inom SD är så god och självförtroendet för hur väl de lyckats är så till den grad att det Stora budskapet nr 1 från Åkesson efter förra valet var att det nu är dags för ett ”paradigmskifte”. Något som Åkesson sen trummat ut i tal efter tal efter tal för att just skapa det. Ja, så medvetet och Tydligt jobbar SD med det.

Den etablerade ”vänstern”

Ett 35 år långt, målmedvetet och strategiskt och taktiskt väl genomfört hårt arbete av SD har gett resultat. Motsägelsefullt men symptomatiskt har valframgångarna för SD ofta kommit ”som en överraskning” för den etablerade ”vänstern”. Som något ”chockerande” och ”ofattbart”. Eller tvärtom som något av naturen givet som en del av en mystifierad ”tidsanda”. Eller i sagotermer som något ”ont”. En ”vänster” som grovt sett kommit att domineras av högersossar och/eller den intersektionella ”vänstern”. Eller ”woke-vänstern” på amerikanska. En ”vänster” som delar en liberal grundsyn utan en närvarande och integrerad klassdimension. En ”vänster” som trots att den växt fram under just de 25-35 år tillbaka som SD växt sig stora inte sällan fortfarande pratar om sig själv som något ”nytt”.

Högersossarna

Efter 1970-talets relativa framgång för vänstern internationaliserades kapitalismen under 1980-talet och industrin strukturomvandlades. Den svenska varvs och textilindustrin konkurrerades ut och/eller flyttade till låglöneländer. I andra länder som Japan utvecklades inom bilindustrin nya management och produktionsmetoder som Lean production(mager produktion) för att öka produktiviteten, rationalisera och sänka kostnader framförallt för själva arbetskraften. En process för ständigt ökad produktivitet där svensk industri, svenska företag och den svenska arbetarklassen blev allt mer konkurrensutsatt gentemot arbetare i andra länder. Arbetarklassens och folkets relativa makt i riksdagen blev ett problem för kapitalet och EU-projektet drevs igenom med hjälp av en massiv propagandaapparat för att ge kapitalet fritt spelrum ovanför folkets och folkens relativa demokratiska makt och inflytande. Sammantaget en liberal utveckling med ett liberalt narrativ och problemformuleringsprivilegium som sedan fortsatte att styra utvecklingen under 1990 – och 2000 – talet och då kom att kallas globalisering. En utveckling som sen blev mycket gravt och på ett helt avgörande sätt historieförfalskad av både högersossar, liberaler, konservativa och högerextremister som alla hävdat och hävdar att högersossarna/liberalerna stått och står för en allmän internationalisering och globalisering. I själva verket har det med undantag för EU-valen till ett låtsas-”parlament” i Bryssel och några passkontroller mindre mest handlat om en internationalisering och globalisering av och för kapitalet och kapitalisterna. För folket och arbetarna har högersossarna/liberalerna istället fortsatt att propagera för nationalismen som den grundläggande ramen för samhället och den politiska diskussionen.Vilka var till exempel drivande för att göra nationaldagen till en helgdag? Vilka propagerar för att arbetarna i Sverige ska sluta upp bakom och hylla en av arbetarna betald medeltida ”kung”, den svenska flaggan och sjunga nationalsången? Vilka vill att arbetarna ska sluta upp bakom ”svenska” storbolag och ”svensk” överklass? Vilka är det som fortfarande pratar ekonomi till folket som om det på riktigt fortfarande finns en ”nationell” ekonomi? Samtidigt som det absolut viktigaste politikområdet för dessa högersossar och liberaler under 35 års tid varit att smyga igenom antidemokratiska ”handels”avtal med internationella kapitalister utan minsta offentlig debatt om konsekvenserna för just folket. Internationalism och globalisering åt kapitalet och den globala överklassen och nationalism åt arbetarna är vad de egentligen predikat och predikar. Högersossarna och LO-ledningen blev en aktiv del av denna utveckling under 1980-talet och har sen dess begått ett regelrätt förräderi mot allt vad arbetarrörelsen stod för. De tillfällen då klasskampen ändå bubblat upp sen dess, som under några enstaka LO-strejker, så har de kaderliknande ledningar som tagit över parti och facktoppar sett till att kväva alla upprorsyttringar och gjort upp med arbetsköparna över huvudet på medlemmarna. Det är här fackpampar med direktörslöner år efter år kallar splittrande individuell lönesättning för en ”karriärmöjlighet” och några futtiga hundringar i lönehöjning till sina medlemmar för ”en seger”. Det är här lokala LO-ombud fortfarande kan stå och säga att det ”kom som en blixt från en klar himmel” att fabriken läggs ner eller att si och så många anställda sägs upp. Det är här vanligt folk och den breda arbetarklassen till slut tappat språket för vad som skett och sker. Det enda som till slut återstår är floskler utan minsta verklig vilja och trovärdighet. Det säger sig självt att det har varit att ta död på vänstern som idé och som politiskt alternativ. Istället lade man den ekonomiska, sociala och politiska grunden för SD. Istället firar man nationaldagen.

De intersektionella – ”wokevänstern”

Om högersossarna på riktigt har varit delaktiga i den ekonomiska och sociala slakten av samhället har de intersektionella(eller på amerikanska ”woke”)sällan ens adresserat dessa frågor utan i första hand verkat i andra änden på skalan materiell bas/ekonomi – överbyggnad. När dimensionen klass lades på hyllan under 1980-talet så fyllde i Sverige den intersektionella ”vänstern” på 1990-talet upp tomrummet med andra ”konfliktfrågor”. Inte minst antirasism, feminism och HBTQ-frågor och kom därmed också att vara de som ”tog kampen” mot SD. Frågor som alla varit och är av allra största vikt men som i stort kom att behandlas som enfrågor utan koppling till dimensionen klass. Istället har begreppet ”klass”, om det har använts, mest kommit att användas som bara ytterligare en påklistrad och vulgärtolkad svartvit kategori av maktordningar. Olika maktordningar – etnicitet, genus, sexualitet med mera som behandlats och adresserats som om de är av samma natur och verkar och samverkar på samma sätt på samma plan. Och så klass då som adresserats som bara ytterligare en i raden. Där ingen maktordning är mer grundläggande än någon annan vilket i kombination med teorins idé om ”tolkningsföreträde” öppnar upp för en total relativism ner till minsta ”diskriminerade/förtryckta” undergrupp att själv definiera ”förtryckande maktordningar”. Dessutom strukturer, maktordningar, kategorier eller grupper som är ”under ständig förändring/konstruktion/omförhandling” enligt postmodernt språkbruk. En teori som skapar en närsynthet i tid och rum som möjligtvis konstaterar graden av diskriminering eller förtryck vid en viss tidpunkt men inte säger något om hur förtrycket uppstår eller hur det kan stoppas. En teori som inte ser, än mindre förstår, något om social och politisk dynamik. En teori som möjligtvis ser träden men inte skogen. En teori som fokuserar på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. En teori med ett akademiskt språk som skapar distans till de flesta människor. En teori som är omöjlig att bygga något politiskt projekt runt i bemärkelsen att skapa narrativ, problemformulera och adressera gemensamma intressen för arbetarklassen som kollektiv. En liberal teori som må ha sina viktiga poänger om samverkande förtrycksstrukturer och som inte alls behöver vara något fel i sig där frågan som bör ställas är varför det inte räcker och är bra med det? Liberalismen har sina poänger och det är fritt fram att saluföra dessa. Men varför då kalla sig vänster?

SD:s framgång och den etablerade ”vänsterns” misslyckande – två sidor av samma mynt

Förutom den liberala grundsynen är det som förenar högersossarna med de intersektionella att det alltid varit en svår eller omöjlig tanke att ta till sig att SD:s framgång på något sätt skulle kunna vara kopplat till dem själva. Vad man säger eller inte säger, vilka argument man använder, hur frågor adresseras, från vilken position i samhället man talar, till vem man adresserar frågor och så vidare är frågor man över huvud taget inte förstår. Det är här man istället är ”skrämd” över SD:s framgång men aldrig adresserar några argument till de som röstar på SD. Det är här man istället är ”orolig” över att allt fler röstar på eller sympatiserar med SD men ändå anser dem vara opåverkbara. Det är här man i bästa fall inser att många arbetare röstar på SD men aldrig kommer med några motargument för vad man som arbetare har att förlora på att rösta på SD och vad man som arbetare har att vinna på att rösta vänster. Det är här högersossarna någonstans ändå tycks känna av den vertikala dimensionen klass men i brist på egen problemformulering kopierar SD:s lag och ordning-frågor och istället är med och etnifierar klass-samhället. På ett sluttande plan och om än ambivalent och ibland troligen omedvetet försöker man komma åt vinden underifrån men förstår inte/bryr sig inte om att man ingår i en dynamik och process som bara går åt ett håll – högerut. En process som bara de högerextrema kan vinna då det är de som skapat narrativets och problemformuleringens utgångspunkt och ramar som alltid vinner. Något som späs på av att andra högersossar, på samma skala men i andra änden, samtidigt bara bekräftar SD:s exotifierande kultursyn. Med i grunden samma koloniala historiesyn som SD pratar man om olika statiska avskilda ”kulturer” med enda skillnad att där de förra tycker det är dåligt med ”mångkultur” tycker de andra att det är bra med ”mångkultur”. Det är i dessa ideologiska och integrationspolitiska träskmarker man fortfarande kan prata om ”våra invandrare”, invandrare som per definition ”goda” offer som det är synd om. Som barn ungefär.

Desom inte förstår den vertikala dimensionen alls är de intersektionella. Istället står man här själv för ”rasifieringen” och könifieringen av den politiska debatten med en ”analys” och slutsats som fortfarande stannar vid att de som röstar på SD består av ”vita kränkta män”. En mycket motsägelsefull ”vänster” som på samma gång är så religiöst självgod att man inte bryr sig om frågan mer än att hävda det, men samtidigt så desillusionerad och med så dåligt självförtroende att man tror att problemet hela tiden ligger utanför en själv. Att samhällsutvecklingen eller ”tidsandan” är något som bara sker av sig självt och att ingenting går att göra åt den. Där politik inte längre är ett spel med svårigheter och möjligheter som kräver vilja, strategi och taktik utan istället ses som ett moraliskt program att ansluta sig till, som en identitet, som ett statiskt tyckande, positionerande, poserande eller som ett krig i samma skyttegrav år efter år. Och medan motståndaren hela tiden adresserar klassdimensionen ”folket mot eliten”, om än i nationalistiska termer, och pratar till arbetarklassen, är folklig, konkret, pratar om vanliga människors upplevda livsproblem, är snabb, rörlig, dynamisk, anpassningsbar, oförutsägbar, inkluderande, agendasättande, skapar och inger förtroende och står ovanför skyttegravarna och välkomnar människor till sig så är och gör den intersektionella ”vänstern” det motsatta. Den adresserar inte klassdimensionen, pratar till den övre medelklassen, är inte folklig, är moraliserande istället för konkret, pratar om sina egna upplevda livsproblem från isolerade och/eller upphöjda samhällspositioner, är långsam, stillastående, statisk, ej anpassningsbar, förutsägbar, exkluderande, skapar och inger inget förtroende, hjälper SD att sätta agendan och är misstänksam mot andra människor som inte redan tycker exakt likadant. Ja det är precis så kontraproduktivt som det låter och det är därför de intersektionella under alla år varit SD:s bästa vän – eller bästa motståndare – tillsammans med de ”kultur”exotifierande högersossarna. Och det är därför det sedan länge varit en uppenbar strategi från SD att utmåla allt motstånd från vänster som kommande från just denna så kallade ”vänster”. Högerextremismens framgång sammanfaller så med denna ”vänsters” misslyckande. Två olika sidor av samma mynt. Grundorsaken är att det som gör Vänstern till just Vänster, den vertikala samhällsdimension – klassdimensionen – i stort sett har slutat att problemformuleras. Den breda arbetarklassens liv, tänkande, idéer, ilska, gillande, referenser, språk, politiska mobilisering, röstande med mera adresseras inte längre med någon koppling till samhällets materiella bas, till ekonomin och det klass-samhälle vi lever i. Att ”vänstern” då varken kan läsa kartan eller manövrera politiskt blir då fullständigt logiskt. I sin förlängning har denna ”vänster” till stor del tagits över av en samling liberaler och skapat en amerikanisering där begreppen liberal och ”vänster” smält samman till just den ”vänsterliberalism” de högerextrema älskar att ha som ”motståndare”. Det är just det Jimmy Åkesson har upprepat år efter år i sina tal och absurt nog precis vad denna ”vänster”liberalism lydigt rättat sig efter. Förutom att avsäga sig sitt eget existensberättigande har denna ”vänster” i och med det lämnat det politiska fältet helt öppet för högerextremismen och fascismen.

Traditionalisterna

Som tredje del och oftast i skymundan och de som hörs minst men de som är numerärt störst finns det också kvar en någonstans klassmedveten vänster. Oftast på basnivå inom Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, LO och övrig fackföreningsrörelse, och andra organisationer och bland ickeorganiserade med Vänstersympatier. Här hittar vi en traditionell fördelningsvänster, en välfärds och anti-privatiseringsvänster, en facklig vänster, delar av miljövänstern med mera som tillsammans utgör en bred allmänvänster. Dock liksom högersossarna och de intersektionella – med en dålig eller ingen förmåga att skapa narrativ kring och problemformulera och adressera klassdimensionen. Än mindre adressera något fungerande motstånd mot de högerextrema. På ett sätt logiskt då högersossar och LO-ledning redan på 1980 och 90-talet stöttade och blev en del av överklassens EU-projekt medan traditionalisterna behöll det nationella inomstatliga perspektivet som arena för politik. I takt med att den nationella ekonomin konkurrensutsattes internationellt samtidigt som man med EU-projektet sa ifrån sig mycket av riksdagens makt återstod till slut inte mycket politik att överhuvudtaget prata om. En slags politisk limbo uppstod. Som att försöka koka soppa på en spik. Det är här någonstans den då etablerade vänsterns tillkortakommanden borde stått helt klara – för 35 år sen. I bästa fall har traditionalisterna sen försökt göra politik av de små smulor som droppat ner uppifrån som realpolitiska fördelningsfrågor men ofta så uppdelade i tid och rum, så ostrategiskt och fragmentariskt adresserade, så trötta eller allt på en gång, till den grad att allt färre orkat bry sig. De senaste åren har dock en positiv förändring börjat ske inom till exempel Vänsterpartiet och dess ledning som vad det verkar försöker återinföra klass-dimensionen. Ja, man har till och med vad det verkar, om än något trevande, börjat förstå betydelsen av problemformulerande, adresserande och skapandet av narrativ.

De brun”röda” – den ryska fascistiska och imperialistiska staten – Putin, Trump, Jinping, Netanyahu – den multipolära internationella fascismen – Ukraina – Palestina

Bakgrunden

Som övrig så kallad ”vänster” hittar vi idag en kombination av rester och nyorganisering av den gamla brun”röda” auktoritära 1960 och 70tals – ”vänstern”. Om än inbördes olika så på en skala som i bästa fall kan klassas som en ”vänster med auktoritära drag” till rena högerextremister och fascister i ”vänster”kläder. Som än idag har gamla auktoritära ledare eller diktatorer som Stalin, Mao, Fidel Castro eller Lenin som förebilder. Som precis som högersossarna och traditionalisterna i första hand haft en inomstatlig utgångspunkt och betonat nationalismen men samtidigt adresserat en internationell kartbild. En internationell kartbild med en statisk imperialismanalys där året alltid tycks vara 1973 och USA alltid har varit och är den stora ondskan i världen. Där alla som har varit mot USA per definition alltid varit ”goda” och kunnat kalla sig ”vänster” och säga sig företräda arbetarklassen eller folket oavsett om de hyllat diktatorer och arbetarslaktare. Om än inbördes olika så har dessa grupper och deras idéer och narrativ sen 1970-talet varit så auktoritära, dogmatiska och testuggande att de haft svårt att mobilisera människor annat än i form av små sekter.

Men i takt med högerextremismens och fascismens framgångar världen runt och inte minst de högerextrema och fascistiska krafter som på olika sätt gått emot USA, i kombination med de internationella kriser och flyktingkatastrofer de tillsammans med liberala krafter varit med och skapat och den betydelse de fått för den vardagspolitiska debatten, så har denna så kallade ”vänster” runtom i världen börjat växa igen och som till exempel i Tyskland fått stor politisk betydelse.

Ryssland/Israel och Ukraina/Palestina

Inte minst betydelsefullt har den ryska fascistiska och imperialistiska statens fullskaliga angreppskrig på Ukraina varit. Och den israeliska fascistiska statens ockupation av och slakt och terror på det Palestinska folket samt den palestinska fasciströrelsen Hamas terrorangrepp på Israel samt det därpå följande folkmordet på Palestinier. Enligt ”analysen” från 1973 ovan så blir det enligt denna så kallade ”vänster” logiskt att ställa sig på det ena angripna, ockuperade, slaktade och lemlästade folkets sida men inte det andra. På Palestinas sida men inte på Ukrainas. I fallet Ukraina istället liera sig med, försvara och stödja angriparen och sprida dess narrativ mot den angripne.

De brun”röda” – Den multipolära internationella fascismen, dess strategiska narrativ och dess framgångskod – En multifascistisk värld

Det är här denna så kallade ”vänsters” gamla ”imperialism-analys” och narrativ kommit att flyta ihop med den ryska fascistiska och imperialistiska statens och hela den multipolära internationella fascismens strategiska narrativ. Det vill säga narrativet för förutom Putin, även Trump, Jinping och de kapitalister och oligarker som drar i trådarna bakom dessa samt deras allierade och försvarare runtom i världen. Som nu försöker skapa en ny världsordning med ett grundläggande narrativ om ”en ny multipolär världsordning” där man säger sig vara ”mot eliten”, ”mot Nato”, ”mot EU” och andra symboler för den ”gamla” (”vänster”)liberala regelbaserade världsordning som, om än bara i vissa delar av världen och delvis bara på ytan, varit dominerande sen andra världskrigets slut. På samma sätt som den multipolära fascismen tagit över land efter land med just ett grundläggande narrativ om att man är ”folkets röst mot den (”vänster”)liberala eliten”, så försöker Ryssland och Kina nu göra samma sak enligt samma mall på internationell och global nivå. På samma sätt som man mycket framgångsrikt lyckats med att låtsas vara underdog inom sina respektive länder riktar man sig med samma tankefigur och liknande narrativ till det ”globala syd” att som underdog frigöra sig från gamla koloniala strukturer och beroenden genom att få ”stöd” och stödja Ryssland och Kina och dess narrativ. Narrativ och kampanjer där den enskilt största fascistiska framgångsfaktorn som ständigt återkommer, om än i olika varianter, är tankefiguren att man är ”folkets röst mot eliten”. Och precis som de högerextrema och fascistiska krafterna använt och använder sig av narrativ som adresserar verkliga klass-konflikter på nationell nivå så använder de narrativ som adresserar verkliga klass-konflikter och koloniala strukturer på internationell och global nivå. Vilket man har varit mycket bra på med hjälp av skickliga narrativstrateger och stor datorkraft för desinformation, psykologisk krigföring och allt annat som nu ingår i framgångsrika propagandakampanjer i kombination med egen – eller by proxy – terror på plats inte minst i stora delar av Afrika för att avsätta tidigare regimer och skapa nya lydstater. Allt med lokalt, regionalt och nationellt anpassade narrativ som sen länkas ihop med det globala narrativet om en ny ”multipolär värld”. En ”multipolär” värld som i själva verket dock bara innebär att ytterligare två poler – Ryssland och Kina – förutom USA kommer dela upp världen mellan sig i en ny form av kolonial världsordning där dessa tre stater med sina respektive fascistiska och imperialistiska delar av den globala överklassen samarbetar för att upprätta en multifascistisk världsordning med intressesfärer och lydstater i ett globalt klasskrig mot den globala arbetarklassen.

De brun”röda” – Putin, Trump, Jinping, Netanyahu och deras kompisar – Det ständigt pågående kriget mot demokratin

Det är i detta sammanhang som den gamla Brun”röda” så kallade ”vänstern” nu har dykt upp igen och försöker få sin ”analys” och sitt ”narrativ” att passa in i en värld som inte länge existerar. Vilket leder till att de istället måste ändra på verkligheten vilket i sin tur leder till den brun”röda” flod av desinformation, ”forskarrapporter”, ”läckta dokument”, ”nedtystade händelser” och fascistiska och imperialistiska narrativ de är med och sprider från i första hand den ryska men även den kinesiska statens narrativstrateger och propagandamaskineri.

I detta Brun”röda” sammanhang spelar det ingen roll att Putin är en fascistledare som leder en fascistisk imperialistisk diktatur som sen 2014 ockuperar stora delar av ett annat land och där har upprättat ett terrorstyre, att de har dödat och lemlästat hundratusentals Ukrainska arbetare inklusive barn och gamla, att de har kidnappat över 20 000 barn och att de håller på att bomba Ukraina sönder och samman.

Inte heller spelar den ryska fascismens tidigare arbetarslakt i till exempel Tjetjenien och Georgien någon roll. Inte heller den ryska statens tidigare samarbete med den numera avsatta arbetarslaktaren Assad för att döda och fördriva den Syriska befolkningen från sitt land. Inte heller att den ryska staten fördrev folk från Syrien samtidigt som den aktivt var med och understödde och understödjer och finansierade och finansierar högerextrema och fascistiska rörelser i hela Europa, som gjorde och gör flyktingarna till syndabockar för Europas samhällsproblem. Inte heller att det med Trump vid makten i USA är uppenbart att den ryska och amerikanska fascismen och imperialismen samarbetar på uppdrag av ryska och amerikanska överklassintressen. Där Putin och Trump agerar marionettdockor åt den nu ledande fascistiska och imperialistiska delen av den globala överklassen som med i första hand nationalismens hjälp sår splittring och härskar genom att söndra.

Inte heller spelar det någon roll för denna så kallade ”vänster” att både Putin och Trump genom sitt propagandamaskineri som till exempel ”nyhetsbyråerna” Russia Today och Fox News, mer eller mindre hemliga propagandaoperationer, trollfabriker, enorma mängder trollkonton och botar på alla sociala medier drivna av AI och enorm datorkraft med mera, stödjer varandras fascistiska och imperialistiska projekt, krafter, partier och organisationer och inte minst narrativ runtom i världen. Inte minst så fort det vankas val i något land, såväl i Afrika, Nord och Sydamerika, Asien, Europa som i Sverige så är de där.

Ett propagandamaskineri som ingår i det fascistiska och imperialistiskt globala projekt där den ryska staten tillsammans med Jinping och Trump men också med underhuggare som Orban, Erdogan, MBS(saudiarabien) och folkmördaren Netanyahu bedriver ett ständigt pågående hybridkrig mot alla stater och samhällen som försöker upprätthålla demokrati, demokratiska institutioner och demokratiska värden runtom i världen.

Inte minst mot stora delar av Europa inklusive Norden och Sverige. Ett hybridkrig utan regler på hela skalan från fysiska sabotage till exempel mot kommunikationskablar i Östersjön, mot delar av GPS-navigeringssystemet över en enorm mängd cyberangrepp till exempel mot våra betalsystem i våra mataffärer och desinformationskampanjer mot till exempel den svenska socialtjänsten samt inte minst ett informationskrig i kampen om det politiska narrativet. Ett informationskrig i första hand på nätet och på sociala medier. Men även i mer mänsklig form, till exempel medlemmar i den fascistiska svensk-ryska vänskapsföreningen som sen många år tillbaka förutom i den ovan nämnda så kallade ”vänstern” även gått in i freds och miljörörelsen för att skapa plattformar att verka ifrån. Till exempel organisationer som ”Folk och fred” som i ”fredens” namn skändar just freden genom att skapa och sprida narrativ för att angriparen ostört ska få ockupera, förstöra, kidnappa, lemlästa och utföra ett folkmord utan att den angripne ska få försvara sig. Allt som delar i ett större politiskt projekt, en större politisk kampanj som del i ett ständigt pågående politiskt krig. Ett politiskt krig som är fascismens själva väsen – att den i grunden alltid vill expandera och att det inte finns några som helst regler på något plan förutom den starkes rätt.

Mot den brun”röda” splittringen – En Riktig Vänster är självklart en Antifascistisk Vänster

Sammantaget så är den ovan nämnda så kallade ”vänstern” en mycket viktig del, kanske den viktigaste, av den ryska fascistiska och imperialistiska statens spridare av dess narrativ utanför Ryssland. En ”vänster” som försöker framstå som ”radikal” och ”röd” men i själva verket bara är konservativ och brun. På höger-vänster skalan så flyter denna så kallade ”vänster” istället ihop med högerextremismen och längst ut på skalan med regelrätta fascistpartier, fascistorganisationer inklusive konspirations och haveristmiljöer som en del av hela den multipolära internationella fascismen. Förutom att denna så kallade ”vänsters” verksamhet i sig måste bemötas som det högerextrema och fascistiska hot det är så är just det faktum att de kallar sig ”vänster” ett ännu större problem. Som måste bemötas med ännu större kraft då det måste vara helt glasklart och inte får råda minsta tvivel om vad en Riktig Vänster Är. Att en Riktig Vänster är en Antifascistisk Vänster. Ett problem som idag och för framtiden inte nog kan underskattas när den viktigaste formen av internationell högerextrem och fascistisk strategi, taktik och krigföring är att sprida desinformation, förvirring och splittring. Precis som den multipolära internationella fascismen och den globala överklassen försöker så splittring inom arbetarklassen så försöker den också så splittring inom Vänstern.

De svenska eftervalsdebatterna de senaste 10 åren

Även om enskilda Vänsterdebattörer genom åren försökt ta upp i första hand den intersektionella ”vänstern” till debatt så har kritiken mot intersektionalismen oftast mötts av medvetna eller omedvetna misstolkningar, som ett hot, eller på andra sätt avfärdats utan någon egentlig argumentation. I takt med SD:s valframgångar så har det dock blivit svårare och svårare för denna ”vänster” att undkomma kritik som problematiserat dimensionen klass. En kritik som i stort dock endast bemötts med att misstänkliggöra de som stått och står för kritiken som några som inte bryr sig om rasism, sexism och HBTQ-frågor med mera. Som om en klassbaserad kritik inte kan se att det finns andra förtryckande strukturer och maktordningar än ”klass” och att man inte har intresse av att förändra dessa. En intersektionell ”vänster” som är så insnöad i sin egen tankefigur att man ser klassbaserad kritik som någon slags variant av sin egen intersektionella modell men med skillnaden att man ”väljer” att ”(bara) prioritera” ”klass”. Som om ett förespråkande av en fördjupad klassdimension skulle vara samma sak som ett förespråkande av en gammal ”vit” och ”manlig” karikatyrvänster där alla snusar och går i blåställ varken de behöver eller inte. Som om en klassbaserad Vänster är för dum för att förstå den intersektionella teorin och vad den har att säga. Som att argument inte spelar någon roll.

Vilket gör att de intersektionella inom delar av Sossarna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och hela FI med flera fortfarande kan profilera sig som ”SD:s totala motsats” fast de redan där och då, utan att fatta det, köper SD:s narrativ om att det bara finns en enda dimension eller axel att adressera politiken längs. Ett narrativ med en enda politisk axel med, förenklat, ”vita” och män i ena änden och ”rasifierade” och kvinnor i den andra. Ibland kompletterad med en påklistrad ”arbetar”-dimension där ”arbetarna” eller ”arbetararistokratin” med denna endimensionella adressering hamnar i samma ände som de ”vita männen”. Istället för att öppna upp för till exempel antirasism och antisexism hos ”vita” manliga arbetare så sluter man därmed istället till. Istället för att inkludera ”vita” manliga arbetare exkluderar man dessa, med samma rasistiska – om än inverterade – begreppsapparat man säger sig vilja bekämpa. Med parollen att man ”är SD:s totala motsats” adresserad längs en enda politisk axel så driver man istället stora delar av arbetarklassen ifrån sig och rakt i händerna på SD. Utifrån ett arbetarperspektiv hjälper de intersektionella på så sätt till med att så splittring inom arbetarklassen och skapa distans till de man ”analyserar” från en verklig eller upplevd övre medelklassposition. En bättre ”motståndare” för SD går inte att hitta. På samma sätt var och är det ingen slump att Putins och den multipolära internationella fascismens trollfabriker sen det amerikanska presidentvalet 2016 förutom att skapa mängder av Facebook och Twitterkonton med mera som stöder högerextrema och fascistiska ståndpunkter även skapade och skapar mängder av konton som stöttat och stöder denna intersektionella ”vänster” för att om inte annat iscensätta ”debatt”, ”konflikt” och ”polarisering” i de frågor som passar det grundläggande högerextrema och fascistiska narrativet. Oavsett om det handlade och handlar om rasism, feminism, HBTQ-frågor eller ”muslimer” och ”mångkultur”. Och resultat har det gett. Troligtvis var det just denna typ av propaganda och påverkanskampanjer som gjorde Trump till president 2016 och sedan dess haft en betydande roll i propagandan för att Trump nu åter är president. Ironiskt nog har de högerextrema alltså sedan många år fattat det helt avgörande som den intersektionella ”vänstern” aldrig kommer fatta. Att det i det stora hela inte handlar om ”vilken sida” man står på i dessa ”konflikt”-frågor utan att det handlar om Vilka frågor som överhuvud taget diskuteras och till vilket grundläggande narrativ och vilken grundläggande problemformulering de länkas. Och Sverige är förstås inget undantag när det gäller den högerextrema nätmiljöns strategi att skapa högerextrema och fascistiska narrativ och problemformuleringar oavsett om den är skapad av SD själva eller av deras internationella kompisar, inklusive Putin, Trump och internationella kapitalintressen. Det vill säga enorma resurser till trollfabriker, botar, falska inlägg, ”nyheter” och ”X-stormar” för att skapa och utveckla högerextrema narrativ, problemformuleringar och konfliktlinjer som sår och underblåser splittring på alla sätt som tänkas kan. Ett annat spår från de intersektionella har varit att måla upp de som vill fördjupa klassperspektivet som några som ”bara kritiserar andra utan att göra något själva”. Återigen, som om de själva inte har något med problematiken att göra. Man tycks inte förstå att det är ett högst verkligt och konkret problem att från ett Vänsterhåll försöka värva sympatisörer, till exempel arbetskollegor, som är trötta på liberalismen när det första som då dyker upp i huvudet på dessa arbetskollegor om vad Vänstern är – är bilden av just denna liberala ”vänster”. Självklart blir det ett pedagogiskt och politiskt problem att då som Vänster behöva stå till svars för andra som också kallar sig ”vänster” men som sällan eller aldrig adresserar något arbetarintresse för de arbetarkollegor man försöker övertyga utan istället endast adresserar eller upplevs adressera en udd riktad mot dem. Medan högersossarna och de intersektionella aldrig kommer förstå så tycks det som att Traditionalisterna funderar och står och väger. Som att man mer eller mindre ser problematiken men inte ser eller förstår hur man istället ska göra, utan faller tillbaka på att säga och göra i stort sett samma sak som man sagt och gjort tidigare. Samtidigt som SD fortsätter att växa i varje val är Vänstern med andra ord rejält pressad mot väggen utan att någon riktig förändring sker.

Men om vi ska vara positiva – ett Nytt globalt Vi

Men om vi ska vara positiva. Har inte företrädare från Vänster de senaste åren allt mer försökt adressera problemet med den globala överklassen? Har inte Vänsterpartiet vid flera tillfällen de senaste åren tagit strid i frågor med ett tydligt klassperspektiv? Är det inte så att Vänsterpartiet numera i alla fall försöker tilltala större delar av arbetarklassen än tidigare och försöker jobba med grundläggande narrativ, problemformulering, adressering, kommunikation och retorik med mera? Har inte LO försökt ta itu med SD-sympatierna i sina egna led genom att försöka adressera vänster-högerskalan igen och börjat prata om SD:s koppling till andra högerkrafter, arbetsköparna och överklassen? Har inte Socialdemokraterna börjat prata om bankskatt, problem med splittring i samhället och vikten av sammanhållning? Är det inte fler seminarier, böcker och debatter som numera börjar diskutera klass igen? Har inte privatiseringen av välfärden, riskkapitalister, skatteparadis och de osmakligt rika skattesmitarna till och från börjat sättas på den politiska agendan igen? Har det ändå inte uppstått en underström av enskilda Vänsterdebattörer, opinionsbildare, mediainitiativ och organisationsinitiativ som försöker vara agendasättande och adressera klassdimensionen? Är vi ändå inte ganska många som någonstans på något sätt tillhör en bred allmänvänster eller åtminstone har våra sympatier och hjärtat till vänster och som känner att samhället nu går åt helt fel håll? Är vi inte ganska många som känner att varken liberalismen eller konservatismen/högerextremismen har några lösningar på dagens samhällsproblemen? Är vi inte ganska många som löneslavar dag ut och dag in, år efter år, och slåss med varandra om några hundralappar hit eller dit medan våra chefer och storbolagens aktieägare skor sig och lever i extrem rikedom i en helt annan värld? Är vi inte ganska många som känner förnedringen med att få några futtiga hundralappar i löneökning varje år medan de fackpampar som ”förhandlar” om våra löner tjänar minst hundra tusen i månaden och gör upp över huvudet på oss med de arbetsköpare de sitter i knät på? Är vi inte ganska många som de senaste vinstflations-åren sett våra reallöner tappa 10-15 år i köpkraft på grund av att LO-facken åter igen ställde sig på arbetsköparnas sida mot arbetarna, mot sina egna medlemmar, för att bevara arbetsköparnas, bolagens och överklassens vinster? Är vi inte ganska många som de senaste åren fått drastiskt försämrade arbetscheman och arbetstider helt på arbetsköparnas villkor som de kallat ”hälsoscheman”? Är vi inte ganska många som är trötta på att allt bara blir sämre? Är vi inte ganska många som inte ens har våra basbehov av mat, kläder och någonstans att bo tryggade? Är vi inte ganska många som inte har pengar för dagen, ständigt ligger back med räkningar och är skuldsatta? Är vi inte ganska många som känner stor oro och otrygghet på grund av sociala problem och antisocial kriminalitet? Är vi inte ganska många som är trötta på att bli utmålade som ”problem” för att man är fattig och bor i ett vanskött, fattigt och segregerat arbetarklassområde med ekonomiska och sociala problem? Är vi inte ganska många som är trötta på att bli av med jobbet för att företagen vill sänka sina lönekostnader och i globaliseringens namn flytta verksamheten till något låglöneland? Är vi inte ganska många som är trötta på att aldrig få ett tryggt jobb som går att försörja sig på? Är vi inte ganska många som är trötta på att ha hundratals olika pensionsfonder att välja på men ändå har en pension som knappt eller inte alls går att leva på? Är vi inte ganska många som är trötta på ett EU som är riggat för storbolagen och ägarklassen och inte för vanligt folk? Är vi inte allt fler som nu ser att det bakom den moderna fascism och imperialism som nu satt världen i brand och skapat och skapar de krig och den terror vi nu ser runtom i världen, alltid finns stora multinationella bolag och en osmakligt superrik ägarklass av oligarker/kapitalister. Är vi inte ganska många som är trötta på att fly för sina liv från liberala och högerextrema krafter som bombat och bombar världen sönder och samman – bara för att mötas av liknande liberala och högerextrema krafter dit vi flyr? Är vi inte ganska många som nu både ser och drabbas av den accelererande klimat och naturkollapsen som den globala överklassen med sina multinationella bolag skapat och skapar i allt snabbare takt? Är vi inte ganska många som inser att klimat och naturkollapsen håller på att bli ett verkligt hot både mot oss själva och inte minst våra barns liv? Är vi inte ganska många som ser problemen med alla medmänniskor som är och kommer tvingas bli klimat och miljöflyktingar? Är vi inte ganska många som är trötta på att bli diskriminerade eller förtryckta på grund av kön, etnicitet/hudfärg och sexuell läggning? Är vi inte ganska många som är trötta på den splittring som råder mellan oss vanligt folk? Är vi inte ganska många som är trötta på fascister, högerextremister, konservativa, liberaler och högersossar som försvarar den globala överklassen? Är vi inte ganska många som tycker att det är för jävligt med ett samhällssystem där en liten men ofattbart rik och mäktig elit och global överklass som representerar 1 % av jordens befolkning äger mer än resterande 99 % ? Är vi inte ganska många som skulle vara nyfikna på vänstern om den förnyades, fylldes med energi och sattes i rörelse? Är vi inte ganska många som har ett sug efter en vänster som gör skäl för namnet? Är det inte dags att kapa banden till den gamla liberala ”vänstern”? Är det inte dags för ett nytt internationellt och globalt Vi?